Banstatus: Anläggningen är öppen med begränsningar vid frost och är ej längre Hcp-grundande. Driving rangen är stängd fr.o.m. 1/11

Sten, sten och åter sten. Sådan var verkligheten i Äskya innan golfen kom till byn. Marken var kanske inte den allra lämpligaste, men en golfbana blev det till slut. Efter många om och men lyckades en handfull entusiaster besegra både det steniga landskapet och fördomar som att golf var moderatbandy och kapitalistsport. 1976 stod de första nio hålen färdiga och Älmhults Golfklubb antogs som medlem i Svenska Golfförbundet. Vi blev då nummer 143 i Sverige.

Vi hade egentligen redan börjat plöja ute i Ryfors (1,5 mil väster om Älmhult). Banan var ritad och markarbetet var igång. Men när vi började tänka efter ordentligt så insåg vi att det aldrig skulle kunna bli tal om att utöka banan, det fanns bara plats för 9 hål.

Bengt Karlsson var med när det började. Tillsammans med sin fru Görel, Hans Östberg (klubbens första ordförande), Kaj Lejon, Axel Adelswärd, Raul Barréus och Nils-Bertil Nevrup, drog de igång det stora projektet med att bygga en golfbana i Älmhult. Man fastnade för Ryfors men insåg snabbt att lösningen inte var någon höjdare. Jag minns att vi betalade ett litet skadestånd till markägaren, berättar Bengt.

Tidigare hade Älmhults kommun storslagna planer på att bygga en jätteanläggning med konferanscenter, friluftsanläggning och golfbana på Möckelnsnäs. Projektet stöp eftersom naturreservatet Kronan inte fick röras. Bengt Karlsson & Co började åka runt i kommunen och titta på alternativa platser. Man tittade på Gölshult, i Idhult och till slut fastnade man för Äskya.

Kommunen ägde en del av den tilltänkta marken och resten ägdes av Gustaf Skoglund, som aldrig hade sett en golfbana i hela sitt liv. Vi tog med Gustaf till Växjö och visade honom banan där. Bengt berättar att godsägaren tog av sig tofflorna och gick försiktigt ut på en av greenerna. För en bonde var det en upplevelse att se så fint gräs. Det var kort som skäggstubb. Jag sade till dem, att om det blir så fint i Äskya så ska ni få bygga en golfbana där, berättar Gustaf själv.

Äskya, marken var ordnad och grovarbetet kunde börja. Åke Persson ritade banan och Lennart Pettersson stod för grovplaneringen. Våren 1976 inleddes arbetet och på hösten såddes banan. Någon dans på rosor blev det dock inte. Det steniga landskapet skapade en hel del problem. Fairway på ettan såg ut som månens baksida. Det var något helt otroligt, man kunde hoppa 150 meter på sten utan att röra mark, minns Bengt.

Under uppbyggnadstiden tillbringade entusiasterna hela sin fritid uti i Äskya. De hjälpte till med banbygget så gott de kunde och mycket handlade just om att plocka sten. När vi började spela så hade vi alltid en spann hängande på bagen. Vi plockade upp småsten som låg på banan.

Banan finansierades genom medlemmarna. 100 familjer bidrog med en insats på 5 000:- vardera och det räckte. Några pengar från kommunen var det inte tal om. Den del av banan som låg på kommunens mark fick klubben dock arrendera gratis. Vi fick kämpa länge mot många i kommunen. Golf klassades som kapitalistsport och snobberi, minns Bengt.

Hur som helst blev det en golfbana till slut. Men det skulle dröja flera år innan spelet flöt friktionsfritt. Till en början fanns ingen riktig ruff. Bengt minns med fasa hur de letade bollar i det tjocka gräset. Det enda som existerade var fairway och kom man utanför så var det kört. Det var nästan omöjligt att hitta bollen. Innan banan blev spelfärdig ordnades en drivingrange på det blivande femte hålet. Det var så stenigt så när vi skulle klippa gräset satt Gustaf på traktorn och jag gick bakom och lyfte klipparen över stenarna, berättar Bengt.

Första klubbmästerskapet ägde rum 1977. Kaffeburkar med flaggor i sattes upp och fem provisoriska hål arrangerades. Enkelheten var en del av charmen. Golfen hade fått sitt fäste i Älmhult och golfklubb nummer 143 sattes ut på den Svenska golfkartan.